onsdag 14 september 2016

396 steg senare..

..är jag fortfarande höjdrädd.

Öppet hus på Borås Energi och Miljö med möjlighet att
gå upp i ackumulatortanken och se utsikten över Borås.
Ja, jag erkänner, jag gick inte dit för att jag är hemskt
intresserad av energi (det kanske man borde vara :/ ). Jag
gick dit för att utmana mig själv, min höjdrädsla. Tror jag
har en liten del i hjärnan som lurar kroppen och resten av
tankarna till att göra saker jag egentligen inte alls vill.
Som förskönar och romantiserar tankarna på det där jag
är skiträdd för eller inte kan. Jag hade ingen som helst
tanke på hur jag skulle ta mig upp och ned på tanken. Det
enda jag föreställde mig var hur otroligt fint vyerna skulle
vara där uppifrån. Och fast jag ser att det är en 70 meter
hålig spiraltrappa ända upp på utsidan av tanken, greppar
inte min hjärna detta fören jag står där med en foten på
första trappsteget. Blodet börjar rusa i kroppen som den
värsta vildforsen. Svettdropparna tränger fram i pannan
och jag stirrar på trappräcket, som jag dessutom greppar
så knogarna vitnar på min väg upp. Jag har rätt bra fart
men kan inte titta på nåt annat än räcket jag håller mig i.
Väl uppe är jag glad att jag kom upp utan att behöva
bryta och gå ned igen. Men jag kan inte njuta av utsikten.
Tittar långt bort i horisonten för att inte få den verkliga
känslan av höjden jag är på. Det är en smal spång att gå
på där uppe och ska man gå förbi varandra behöver man
vara smidig. Jag är allt annat än smidig där uppe. Huvudet
snurrar och jag skulle behöva flera meters vingelmån.
Jag kan inte knäppa kort, det får maken göra. Lyckades få
upp mobilen vid ett tillfälle. Men att behöva släppa taget
och stå för sig själv spädde bara på karuselleffekten i
huvudet.
Sen kommer det riktiga helvetet. Vägen ned. Maken går
före och håller mig hårt i handen. Jag stirrar på en röd
prick på hans hjälm och eftersom jag inte kan titta ned
när de olika avsatserna kommer, får jag räkna stegen, 12 st,
så jag vet när nästa avsats kommer. Jag är sååå glad när jag
är nere på marken igen. Jag tittar upp på tanken och tänker
att jag var däruppe. Jag gjorde det, men jag gör fasen inte
om det.

När vi går mot bilen, går två unga tjejer om oss som var med
i vår grupp upp. Dom vänder sig mot mig och säger: -Du är
höjdrädd va? -Ja, det är jag, säger jag. -Fy f.n vad starkt
jobbat. Då måste jag ju bara sträcka lite på mig fast benen
fortfarande känns som gelé.
Det blev raka vägen in i duschen när jag kom hem. Sen orkade
jag inte göra ett handtag till. Kroppen var precis tom på ork.
Det krävdes all min energi och lite till för att göra detta.










5 kommentarer:

  1. Jisses så högt!! Starkt jobbat av dig! Jag är också höjdrädd men för mig räcker det att gå upp på ett tak... Kram Suss

    SvaraRadera
  2. Starkt jobbat!! Jag har fobi för fåglar och jag hade inte kunnat bemästra det så som du gjorde med höjdrädslan! Fantastiskt!

    Kram Jenny

    SvaraRadera
  3. GRATTIS och vilken bedrift!!! Bra jobbat, kusse!!!
    Kramis från Kate
    PS. Hälsa P att det var riktigt härliga foton!!

    SvaraRadera
  4. Heja du. Tufft gjort. Kram Anette

    SvaraRadera
  5. Aha! Jag ser ett samband med temat energi. Du tappade din däruppe. Jag läste i vår tidning igår att de precis börjat bygga en termos som ska bli klar till nästa år. Högsta i Sverige är 75 meter och finns i Borås. Vilket sammanträffande.
    Du är otrolig. Först Stavanger och nu detta. Jag tycker du skulle fått en tapperhetsmedalj om halsen. Jag hade aldrig vågat göra det. Jag hade skickat med kamera och Solveig upp. :) Drömde du om det på natten?
    Kram Bosse

    SvaraRadera