onsdag 23 mars 2016

Begravning

En dag av sorg. En av många. För sorgen slutar ju inte
bara för man varit på begravning.
Men i dag var det dags att ta ett sista farväl av A-M.
Det tar tid att få in huvudet att man aldrig mer får träffa
den här personen. Så overkligt innan tiden haft sin gång
och man har "provat" födelsedagar, tillställningar utan
den som gått bort.

Det är 8 år sen pappa gick bort och jag kan fortfarande
tänka "..att det här ska jag berätta för pappa.." eller
"..det här skulle pappa varit med på..". Han försvinner
aldrig.

Tänker ni nån gång på hur det ska vara när ni själva går
bort. Hur det ska vara vid er begravning. När ska man
börja tänka på sånt. Behöver man bry sig, jag är ju inte
här. Eller vill jag att det ska vara som ett sista avsked
från mig själv till er, med min vilja om du det ska vara.
Det är vid såna här tillfällen man funderar om man ska
skriva ihop nåt själv om man oväntat går bort.
Hur resonerar ni?

Idag är det extra mycket kärlek i kramen jag sänder er.






8 kommentarer:

  1. Satt faktiskt i helgen och tänkte en massa på min egen begravning (efter att ha varit på en bekants i fredags).

    Satt och funderade och planerade, lyssnade igenom en massa musik på Spotify som kunde vara lämplig osv. Kom inte fram till något till 100%, bara lite lösa planer.

    Allt skall i fall mynna ut i något jag kan skriva ner i det Vita Arkivet, så att mina anhöriga har något att gå efter den dagen det är dags.

    SvaraRadera
  2. Visst tänker jag på det ibland....
    Stor och varm kram till dig min fina bloggvän.
    Pia

    SvaraRadera
  3. Att personer i ens närhet försvinner är så konstig tanke och som du säger på ngt sätt finns dom alltid kvar !!!!
    Jag vill inte begravas, vill inte att mina nära ska behöva känna ett tvång att gå till graven hinna med ... Nä jag kan tänka mig finnas i en minneslund ! Och att tända ett ljus och ha några tankar på mig när man känner för det är bra !!!
    Stor varm Kram till dig finaste ❤️

    SvaraRadera
  4. Beklagar sorgen. Personerna finns kvar i minnet o i hjärtat. Det är som att ha en gammal fin sten hela tiden i fickan. Ibland glömmer man att den ligger där. Sen stoppar man ner handen och känner den o blir påmind. Ibland med sorg och ibland med glädje. Varje dag är en gåva.

    Glad påsk o styrkekram! Anna

    SvaraRadera
  5. Det är sorgligt när någon man håller av går bort. Min pappa gick bort för sju år sedan och jag tänker också att han lever ibland. Konstigt.
    Fast jag tänker inte så mycket på hur jag vill ha min egen begravning. Det känns lite otäckt och skrämmande. Vill helst inte tänka på det alls.

    Ha en bra påsk och Kram!

    SvaraRadera
  6. Jag känner igen mig själv i dina åsikter/tankar om ämnet. De medmänniskor som man var mycket fäst vid glömmer man aldrig bort. På något vis finns de kvar där och dyker upp i oväntade sammanhang. Eller tar större plats vid ex. sina födelsedagar. Jag saknar också att inte kunna ringa min mamma och fråga om något "viktigt". Hon hade järnkoll på vissa saker. imorgon skulle hon fyllt 90 år om hon levat. Hon hade mycket humor men var aldrig förtjust i att fylla år på 1 april och hon gillade inte aprilskämt. Säkert något gammalt från skoltiden. Jag tror det kan vara bra att förberedda sina närmaste hur man vill ha det. Ifall det skulle gå för fort. Kram Bosse

    SvaraRadera