lördag 3 september 2011

3 september - min dag


3 september 2011. Dagen då jag fyller 40 år.
Det har varit blandade känslor inför denna siffran.
Men å andra sidan är det ju just bara vad det är,
en siffra. Inte så mycket att hänga upp sig på.
Lättare sagt än gjort ibland.
Lördag morgon, maken och barnen väcker mig
med sång, kaffe och paket på sängen.
Efter sången får jag veta att jag ska vara klar
om en timme. Hjälp! Inte ens kaffet får mig att
få upp ögonen knappt. Maken hämtar bilen och
sätter mig i baksätet och binder en bindel för
ögonen på mig. Vi börjar åka, kringligt och krokigt.
Försöker vara med i svängarna men snart är jag
vilse. Efter en stunds åkning är vi framme.
Jag kliver ur och befinner mig vid Borås
Segelflygklubb. Dom har ordnat så jag ska få
segelflyga. Uuuiiiii...gud vad kul.
Vi får stå och vänta en stund. Det är massor
av folk där som också ska upp i luften.
Konstigt nog är jag inte nervös.
Snart kommer I. som ska ta mig med på denna
luftturen. Han är Odd Fellowkompis med maken.
Han pratar lugnt och inger största förtroendet.
Så är det dags att krångla sig ner i den lilla saken
som vi ska segla runt i. Jag sitter förvånansvärt
gott. I en riktigt avslappnad ställning. Det trodde
jag inte när jag stog på sidan av den.
Turen kommer till oss och vi blir fastkrokade i planet
som ska ta oss upp. Planet framför kör igång motorn och
snart är vi iväg och uppe i luften. Jag är fortfarande inte
nervös. Jag känner mig kolugn. Nästan så jag tror
själv att jag går på nåt lugnande. I. fortsätter och prata,
instruera och visa mig saker. Sitter och tänker att
kanske blir jag skitnervös när vi har blivit avkrokade
från planet framför oss. Det blir jag som drar i spaken
för att lossa oss. Men inte heller där kommer pirret.
Det är hur underbart som helst. Det är nästan som
om jag är i en bubbla som jag inte förstår.
Det är lugnt och tyst och vi glider fram. Dock i en
hastighet av 110 km/h. Vi seglar runt och tittar på
stan. Vi tar en tur över Trandared och kollar vårat hus.
I. säger att vi ska åka in i ett moln och att jag ska
öppna min lilla lucka och sträcka ut handen och "klappa"
molnet. Jag blir fuktig om fingrarna. Det är precis grått
och jag ser ingenting. Vi är verkligen inne i dimman.
Väl ute igen frågar I. om jag vill åka fort. Hmm..jae.
Vi dyker och nu killar det lite i magen. Vi kommer
upp i 200 km/h. Sen får jag även prova att styra själv.
Där säger kroppen ifrån och jag litar förmodligen inte
på mig själv, för nu börjar det snurra lite i huvudet.
Känner mig säkrare i I. händer.
Det är en fantastisk lufttur. Jag ler hela jag när
jag är på marken igen. Jag kan bara rekommendera
detta till alla. Får ni tillfälle, gjör't!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar