tisdag 16 augusti 2011

The only way is up


Upzone, ett äventyr på hög höjd.
Där har jag och kidsen varit idag.
När jag frågade kidsen i morse om dom
ville åka dit, hade jag inga planer själv
på att "leka Tarzan" bland träden.
Ungarna hade varsin fribiljett och jag
vilje egentligen bara komma ut då jag
har varit sjuk några dagar.
Tog bussen till Boråsparken och den
lilla backen som tar en upp till Upzone
var nog för mig. Väl där fick vi höra att
Jens inte skulle få klättra själv utan vuxen
med sig. Nehäe, det var bara att gå därifrån
igen. Gjorde några tappra försök och sms:ade
några vuxna om dom ev ville komma dit.
Men dom flesta har ju börjat jobba igen.
Kidsen blev besvikna och jag kunde ju inte
annat än att "offra" mig själv till detta.
Upp igen, hej hej, ja vi ska klättra.
På med selar, hjälmar och handskar.
Efter lite tips från coachen och uppvisande
att vi förstått att  det hela blev
vi ivägsläppta på egen hand. Tar oss glatt
an den lättaste banan. Inga problem. Lagom
högt ovanför marken om ni frågar mig.
Det var roligt. Jösses, jag kan ju detta. Lätt
att vara kaxig på marken. Iväg till nästa
bana och lite tuffare utmaning. Upp glatt
på stegen. Kidsen före mig och när det är
min tur och jag är ute på grejen, gungar hela
jäkla skogen. Det går sakta framåt. Har en son
som står och garvar åt mig så han nästan kissar
på sig. Väl över på plattformen pustar jag ut lite
och förbereder mig för nästa hinder. Två bänkar
som hänger och dinglar i luften och dom här två
ska jag ta mig över på. Sätter foten på första och
börjar mitt äventyr över. När jag kommer till bänk
nr 2 och ska sätta foten på den för att ta mig an
andra halvan, strejkar kroppen fullständigt.
Känns som denna bänken fullständigt har fått
spel och gungar järnet med mig. Det går inte.
En fot på ena bänken och en fot på andra bänken.
Håller krampaktigt i vajrarna. Rädslan har blockerat
kroppen fullständigt. Jag kommer inte framåt och
jag kommer inte bakåt. Dessutom håller krafterna
på att ta slut. Jag har ju inte så många eftersom
jag varit sjuk. Hjälp!!! Vet inte hur länge jag står
där men efter en stund fräser Jens till åt mig.
Ja, jag måste ta mig nånstans. Jag kämpar mig
över till plattformen. Svetten rinner utmed pannan
och ner i ansiktet. Fy satan..vad skulle jag upp och
göra. Ingen personal i sikte. Vi fick veta i förväg att
man kan bli nerhissad om det inte funkar att komma
vidare. Just då, ville jag bli räddad. Dessvärre
fanns ingen personal i närheten. Det var två hinder
tillbaka för att ta stegen ner. Efter ett par minuters
vila valde jag att ta mig tillbaka samma väg som
jag kom. Det gick bra.
Jag är höjdrädd. Ibland vill jag utmana mig själv.
Här vet man att man kan bli "räddad" om det
inte funkar. Jag provade så långt jag kunde för
pojkarnas skull. Det är inte första gången jag
utmanar mig själv på höjd. Jag kände att jag hade
inga problem att stå på plattformarna där uppe.
Det hade jag säkert haft för ett par år sen.
Det går sakta framåt. Väl nere på marken
igen var jag ändå glad att jag hade provat detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar