onsdag 11 augusti 2010

Vilket äventyr


Vilket cach-äventyr jag var med på igår.
Fick förfrågan tidigare i sommar om att
följa med och ge sig på en av dom svåraste typer
av cach att ta. 5/5 i svårighetsgrad.
Kräver mod och utrustning. Jag har inget av det =/
Men jag är pigg på att göra ett försök.
Hängde på P. och hans brorsa T. tillsammans
med min lille plutt Niklas som också tycker det
kul att vara ute på geocaching.

Vi åkte till ett ställe ca 5 km utanför Karlsborg.
Gamla nedlagda fästningar som ej används idag.
Första cachen som vi skulle ta hette "Fångarna på
fortet" och gick i samma anda som tv-programmet.
Man var tvungen att lösa några uppgifter för att få
koordinater till slutcachen.
Vid ett av delstegen skulle vi ta oss uppför en av vall-
gravsmurarna. Vi hade stege för att klättra på.
Den räckte dock inte ändå, så sista biten hade P fixa så
att vi skulle klättra med hjälp av ett rep.
Jag hatar höjder. P var först upp. Efter honom var det
ingen som gav sig tillkänna att börja klättra. Så jag steg fram.
Gjorde klart för dom andra att det här kan ta tid eller att jag
rent av inte kommer ända upp. Började min klättring och det
tar inte lång tid innan benen börjar skaka. Men P. står uppe
på muren och pratar mig upp. Med geleiga ben tar jag mig
upp. Dom nedanför hejar på mig och rätt vad är jag upp vid
P. och når hans hand så hand drar upp mig. Puh, vilken pärs!!
Men jag är uppe och riktigt stolt över mig själv. Det tar en
stund innan pulsen lugnar ner sig men jag smilar.
Vi har 6 delmoment att lösa.
Efter ett par timmar och lite rast med käk har vi knäckt
delmomenten. Nu är det bara hålla tummarna att vi har
rätt siffror så vi får rätt koordinat till slutmålet.
P. knappar in siffrorna och det visar 170 m bort. Det
måste vara korrekt. Vi går i riktning som det visar
och efter ett 10-tal minuter lyckas vi hitta cachen.
Och jag måste få skryta lite: Det var jag som hittade den.
Jippi *skuttar omkring glatt*. Jag är supernöjd med mina
insatser =)

P. har en till 5/5:a som vi ska ta eftersom det flöt på bra
och den ligger inte långt ifrån den första.
Jösses...en till. Mina ben som precis stabiliserat sig.
Synen som möter mig här när vi stiger ur bilen är ett
inhängnat område som vi ser uppifrån vallgravsmuren.
Vi tar oss innanför inhängnaden för vi ska tydligen kunna
ta oss ner någonstans där det inte är alltför högt.
Var fasen ska det vara. Det ser ju skyhögt ut överallt.
Vi börjar ta oss runt utefter staketet ihopp om att hitta
ett lämpligt ställe att ta sig ner.
Vi ett par ställen utmed staketet finns det luckor i muren och
man måste ta stora steg för att komma över.
När man väl når över med foten så står man på minsta
tänkbara murdel. Nu snurrar det rejält i huvudet.
Ska jag verkligen göra detta? Hela min kropp skriker: gör
det inte. Alla andra är långt före mig. Niklas väntar in sin mamma.
Jag tar mig över med nöd och näppe. Går en bit till. Nu
kommer nästa lucka. Det finns lite att sätta fötterna på, men
det lutar neråt mot stupet. Nu står jag mitt emellan två luckor som
är jobbiga att ta sig över. Känner mig gråtfärdig och håller krampaktigt
i staketet. Om jag ska komma härifrån måste jag ta mig över. Fy fan..
varför följde jag med ut på muren. Niklas tittar på mig och tycker jag
är skitlöjlig. Lilla skitunge..du är inte stor nog att förstå farorna
med att klättra så här.
Jag fortsätter framåt. Väl över tänker jag: Nu skiter jag i det här.
P och co hittar ingen bra väg ner så dom föreslår att vi ska gå
ner till den stora grinden vid ingången och kolla läget där.
Jag följer med till grinden men säger att jag skiter i denna cachen.
Gänget tittar och rekar och tillslut ställer dom upp två stegar.
En på utsidan och en på insidan av grinden. P är först upp
på stegen och medans han klättrar flyger fan i mig och jag
säger: Jag ska prova att klättra. När jag är längst upp på
stegen ska jag svinga benen över grinden till nästa stege,
känner jag att jag glider åt sidan, är rädd att tappa taget och
nu pumpar hjärtat hårt.
Vilken jävla dag, samtidigt som jag är jäkligt stolt över mig själv.
Vi letar och letar och gnuggar våra tänkarknölar. Det tar ett tag
även här att hitta alla delstegen. Men till slut är vi framme vid
målet och alla är väldigt lättade vi hittade även denna 5/5:a.
Sista jobbiga grejen för dagen är att återigen ta sig över grinden via
stegarna.

Trötta i kropparna sätter vi oss i bilen för en lång bilfärd hem.
Pratar om dagens cacher och alla är nöjda med dagen.
Säger att vi är verkligen värda en kall öl när vi kommer hem
och ska logga dessa på nätet.

Men jag är så trött när jag kommit hem och duschat av mig
att jag varken orkar och logga eller ens belöna mig själv
med en öl. Då jäklar är man trött.

Dagen har varit otroligt rolig, spännande, nervpirrande dag.
Det är en dag jag sent ska glömma =)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar